Jag visste att det var för bra för att vara sant. När jag verkligen var lycklig på alla sätt så visste jag att det aldrig skulle hålla. Det är inte meningen att jag ska få känna den lyckan. Jag kan inte rikigt förstå, att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med! Kan man inte bara stanna tiden för en stund.

Åh, vad jag skulle vilja ha Emma och Lovisa här nu! Men Filip var vaken och tur var det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag som kallade mig själv a lady luck. Det ångrar jag nu.


Förevigt i saknad. Du kommer alltid att leva i våra minnen!